FASHION BY IDAG

Lyssnar på Melissa Horn. Relaterar livet till hennes djupa men betydelsefulla texter.

Lyssnar. Stirrar på mina vita tapeter. Lyssnar lite till. Fortsätter stirra.

Jag känner mig tom. Jag känner mig övergiven. Men framförallt känner jag mig ensam.

Sömnlösa nätter. Jag har aldrig förstått mig på dem med sömnlösa nätter...förrän nu.

Jag förstår. Jag förstår precis. Det känns. Det är jobbigt. Det gör ont.

Jag bara letar och letar, tänker alldeles för mycket och lyckas aldrig komma fram till vem jag är eller vem jag vill vara. Jag känner mig återigen som en vilsen och förlorad själ som bara yrar omkring på okända gator där folk pekar och tittar konstigt på en, samtidigt som det viskar något i varandras öron. Mest troligt är det skitsnack. 

 

Jag har alldeles för höga krav om att allt ska vara fint och perfekt. Om det inte är det får jag en tyngd över mitt bröst och en röst i mitt huvud som säger "gör om, gör rätt". Jobbigt, jag vet. Men jag kan inte ro för det. Det bara är så och har alltid varit det, även fast jag inte vill. Jag tittar på gamla bilder och börjar inse att det inte var så tokigt med blont hår, även fast jag börjar bli mer och mer nöjd med hårfärgen jag har nu. Fast jag vet inte.

 

Jag bryr mig alldeles för mycket om vad alla andra tycker och tänker om mig. Det känns som att jag har varit ute i krig. Det känns som att jag gjorde hela världen besviken när jag färgade mitt hår. Det känns som att jag förlorat även fast jag inte har varit med i en tävling.

 

Jag vet inte ens varför jag skriver allt detta här. Det här är ju en modeblogg och ingen tonårsdagbok, dock är dettta långt ifrån vad som står i min dagbok, men ändå. Jag känner att jag behöver skriva av mig någonstans där folk kan se och förhoppningsvis känna igen sig lite, känna igen sig och inse att alla är vi människor med känslor. Jag intalar mig själv att jag varje dag ska bli bättre och göra bättre ifrån mig. Men det blir aldrig. Istället för att välja nya vägar går jag kvar på mamma gata. Ändå känner jag mig inte som hemma.

Att saker och ting händer av en anledning har man hört talas om...men att det skulle bli så här skulle jag aldrig kunnat föreställa mig. För några veckor sedan när jag läste mitt horoskop stod det något i stil med att sluta älta gamla problem och bekymmer (vilket jag är expert på). Efter att jag hade läst det kände jag genast en tyngd lätta från min axlar, jag kände mig fri. Jag hade äntligen (efter drygt två år) släppt taget och gått vidare, jag hade kommit över dig.

 

Jag fortsatte läsa mitt horoskop tills jag tappa hakan. Det stod att en ny kärlek skulle ta kontakt via mejl eller telefon och att en träff skulle ske inom kort. Jag var tvungen att lägga mig på golvet, gömma mig under täcket för att dämpa ljudvågorna från mitt skrik. Skriket som symboliserad lycka, spänning och förväntan. Kvällen fortsatte och det började bli sent, eller rättare sagt tidig morgon, när du hörde av dig. Vi hade inte pratat på flera månader. Jag blev förvånad, men glad. Varför du och varför nu? Frågorna var många men jag behöll dem för mig själv. Du undrade om jag ville träffas över en fika, svaret blev ja.

 

Det blev ingen fika...istället kom du hem till mig. Vi låg i min säng och visste inte vad vi skulle säga till varandra. Istället log vi bara. Jag var glad. Du kollade djupt in i mina ögon, jag tittade bort. Våra blickar möttes, igen. Vi kysstes. Jag log. Efter det ögonblicket var det som att det varit du och jag i evigheter. Allt kändes så bra, nästan för bra. Du åkte hem. Vi pratade i telefon. Du kom tillbaka dagen efter, du skulle spendera natten hos mig. Vi låg i min säng, igen. Den här gången visste vi vad vi skulle säga. Vi kollade på Eva&Adam, vi sa att vi skulle pussas som de gör när de borstar tänderna. Det gjorde vi, fast morgonen därpå. Jag kom till dig, jag skulle sova över. Vi låg i din säng, vi pratade. Du och jag blev vi, fast i hemlighet. Folk började undra och ställa frågor. Vi svarade att du och jag var vi. De var inte hemligt längre.

 

Jag tycker om ditt leende och hur mitt huvud ligger perfekt på din axel när du vill kolla på Pretty Little Liars med mig. Jag tycker om när du spelar piano och gitarr för mig. Jag tycker om när du pussar mig på kinden, även fast det kittlas. Jag tycker om dina kramar och att hålla din hand. Du är det bästa som har hänt mig. Jag älskar dig.

Det blir ett bildlöst inlägg, det händer inte ofta. Men istället är det fyllt med känslor, bra känslor. Jag vill bara skrika, skrika rakt ut, skrika så mycket tills rösten skär sig, tills jag knappt får luft, tills jag spricker. Ungefär så lycklig känner jag mig just nu, och kanske lite till. Känslan är underbar. Vanligtsvis skulle jag varit rädd för att berätta om min lycka för andra. Rädd för att saker och ting ska ändras till det sämre, eftersom att det har gjort det förr. Men jag vågar ta risken. Jag vågar falla utan att veta ifall någon kommer vara där och fånga mig. För jag vet att, om jag faller utan att någon tar emot mig, så kommer jag att resa mig igen. Det kan ta tid, men jag vet att jag kommer lyckas, jag har gjort det förr och kommer säkert att göra det flera gånger igen. Men just nu vill jag inte falla. Jag vill vara med dig och ingen annan.

Jag drömde om dig inatt, du var förändrad.

Jag ville möta din blick, fråga om allt var okej, du tittade bort.

Jag drog mig undan, gick förbi utan ett ord sagt.

Jag fortsatte gå, tårarna rann.

Jag vaknade, jag grät, jag saknar dig.

 

Jag låter tankarna flyga fritt medans den HÄR låten spelas på repeat. Den är otroligt fin och passar väldigt bra in i vissa delar av mitt liv. "Det är ni två i ett nötskal", som en klok person sa till mig häromdagen. Jag kan till viss del hålla med, men jag vet att den ändå inte kommer ändra någonting.

Nu ska jag göra bort lite skolarbeten som hänger över mina axlar. Sen ska jag fota mina senaste inköp och eventuellt laga lite kläder, innan det är dags för Big Brother.